Viltspår?

Dagens spår kan nog närmast beskrivas just som ”viltspår” – eller viltspaning kanske? Finväder och hundträning stog på schemat idag. Tänkte lägga ett lite lätt spår till Nike för att kolla av formen efter vinterns mer sporadiska spårande. Sagt och gjort, Jag stövlar iväg över vallarna, upp genom skugen, genom hästhagar och dungar och vidare ut på vallen och hemåt igen. Den raska promenaden gör mig varm i solen, trots kalla vindar. Vinterjackan behöver foderbyte – helt klart… När jag lägger ner den 4e och sista apporten tittar jag på klockan, spåret är 20 raska minuter långt… Kanske lite längre än jag hade tänkt mig. Jag är lite dålig på att gissa avstånd, så jag har övergått till distansminuter Inte båtvarianten då, utan jag mäter helt enkelt spårets längd i gådda minuter, om ni förstår hur jag menar?

Efter 2 timmar ungefär släppte jag på en helt övertänd Nike som gallopperade ut på påsläppet i reflexsele med fastknutet jättelångt balsnöre, eftersom både spårlina och spårsele visade sig vara puts väck…  Jaja – vem har sagt att hundträning är en prylsport Dessutom har jag kommit på att det är bra att variera utrustningen ibland, så man inte blir helt ställd om man av någon anledning på tävling måste låna något.

Nike träffade på spåret i hög fart och gjorde ett tvärkast runt i luften ovanför srpåret och drog iväg i spårets rätta riktning. Här gjorde jag en seriös *note to self* balsnöre bränner i händerna, OCH lämnar små vassa flisor av blått nylon i skinnet…  Nike klippte första vinkeln kalas mitt på vallen i den rejäla blåsten oc tuffade stadigt vidare upp mot skogsbrynet. I vår nästa vinkel betar två rådjur som inte märker oss förännvi är 25 meter ifrån pga motvinden. Nike tittar förvånat upp när vitrumporna skuttar upp i skogen precis brevid oss. Utan tvekan plockar hon dock den vineln, efterföljande apport och går vidare upp i skogen. Under de närmsta minuterna hör vi rådjuren flera ggr och de avslutar med att nästan springa omkull oss när vi passerar ut på vallen igen…. Nike kunde inte bry sig mindre, utan tuffar glatt på. Ngra hundra meter vall senare kommer vi nära en holme med skog, Nike stannar och vill inte gärna kliva vidare, spanar in mot holmen och morrar till. Då hör jag det oxå, ett konstigt grymtande/morrande ljud. Mellan trädstammarna skymtar grävlingen vars gryt ligger precis i närheten. Den verkar dock stanna på sin plats så jag ber Nike att spåra vidare då spåret inte går närmre den, vilket hon gör och så fort vi passerat den är den glömd.

Jag njuter av solen och vädret där vi följer hästhagarna där en ryttare motionerar sin häst i det fina vädret och hästarna i de angränsande hagarna följer oss nyfiket på insidan sina staket, med kortare avbrott för galloppruscher i blåsten. I sista vinkeln trycker en hare som förskräckt hoppar upp när vi nästan kliver på den, den flyr i full fart ner mot sista apporten, hittar en kompis och vinklar mitt på slutsträcken av och försvinner mot säkrare mark. Nike kikar intresserat, hon hoppade högt, liksom jag, när haren stack men sätter direkt ner nosen igen och spårar till slutet.

En helt OK spårträning efter vintervilan faktiskt