Efter 2 timmar ungefär släppte jag på en helt övertänd Nike som gallopperade ut på påsläppet i reflexsele med fastknutet jättelångt balsnöre, eftersom både spårlina och spårsele visade sig vara puts väck…  Jaja – vem har sagt att hundträning är en prylsport Dessutom har jag kommit på att det är bra att variera utrustningen ibland, så man inte blir helt ställd om man av någon anledning på tävling måste låna något.

Nike träffade på spåret i hög fart och gjorde ett tvärkast runt i luften ovanför srpåret och drog iväg i spårets rätta riktning. Här gjorde jag en seriös *note to self* balsnöre bränner i händerna, OCH lämnar små vassa flisor av blått nylon i skinnet…  Nike klippte första vinkeln kalas mitt på vallen i den rejäla blåsten oc tuffade stadigt vidare upp mot skogsbrynet. I vår nästa vinkel betar två rådjur som inte märker oss förännvi är 25 meter ifrån pga motvinden. Nike tittar förvånat upp när vitrumporna skuttar upp i skogen precis brevid oss. Utan tvekan plockar hon dock den vineln, efterföljande apport och går vidare upp i skogen. Under de närmsta minuterna hör vi rådjuren flera ggr och de avslutar med att nästan springa omkull oss när vi passerar ut på vallen igen…. Nike kunde inte bry sig mindre, utan tuffar glatt på. Ngra hundra meter vall senare kommer vi nära en holme med skog, Nike stannar och vill inte gärna kliva vidare, spanar in mot holmen och morrar till. Då hör jag det oxå, ett konstigt grymtande/morrande ljud. Mellan trädstammarna skymtar grävlingen vars gryt ligger precis i närheten. Den verkar dock stanna på sin plats så jag ber Nike att spåra vidare då spåret inte går närmre den, vilket hon gör och så fort vi passerat den är den glömd.

Jag njuter av solen och vädret där vi följer hästhagarna där en ryttare motionerar sin häst i det fina vädret och hästarna i de angränsande hagarna följer oss nyfiket på insidan sina staket, med kortare avbrott för galloppruscher i blåsten. I sista vinkeln trycker en hare som förskräckt hoppar upp när vi nästan kliver på den, den flyr i full fart ner mot sista apporten, hittar en kompis och vinklar mitt på slutsträcken av och försvinner mot säkrare mark. Nike kikar intresserat, hon hoppade högt, liksom jag, när haren stack men sätter direkt ner nosen igen och spårar till slutet.

En helt OK spårträning efter vintervilan faktiskt

I helgen som var gjorde jag och Anna gemensam sak och samåkte hem till Fanny i Son utanför Oslo. Anna är trevligt resesällskap, vilket är tur då det kommert bli ett par vändor under året

Denna första helg innehöll mycket teori om Gregs Handlingsystem, hälsa hos agilityhunden och sist men inte minst en hel del om hundträning i stort. Vädret – eller o-vädret kanske man skall säga – var inte helt på vår sida. Blöt snö vräkte ner i oanade mängder, uppifrån, bakifrån, från sidan och på tvären. När snöfallet på söndagen även fick sällskap av isiga vindar kan jag nästan svära på att det snöade underifrån oxå….  Som tur var fanns det en hel del teoretiska bitar att ägna oss åt under helgen och mitt huvud blev fullt av alla bra regler för hur man väljer väg, hur man väljer byte och vart man skall placera sig för olika handlingsmanövrar.

Jag  har surfat runt lite och läst på olika sidor och i olika bloggar om synpunkter på handlingsystem och förvånas lite över den motvilja som verkar finnas i vissa kretsar mot att ha ett konsekvent handlingsystem. Man påtalar vikten av flexibilitet och möjligheter att utnyttja alla handlingsmanövrar som finns i alla situationer. För mig känns dock Gregs system perfekt! Det är konsekvent, innehåller enkla regler som gör att en signal alltid betyder ett beteende för hunden. För mig som lätt virrar till det är det tryggt att ha en uppsättning regler att luta mig mot för att kunna välja väg, välja position och manövrar. Att det även innebär att jag väljer bort vissa saker, såsom blindbyten och flickar är jag medveten om, men det känns i dagsläget som ett mindre problem, faktiskt bara en fördel! Hunden ställs inför färre val och jag har riktlinjer klara för hur jag skall röra mig. Det känns enkelt och bra, även om systemet till en början ter sig komplext är det lite som att lösa korsord faktiskt, får man bara dit de första nyckelorden (framförbytena!) så faller resten relativt väl på plats.

Fanny imponerar som vanligt på mig när hon håller kurs. Hon har en sanslös förmåga att presentera komplexa övningar på ett enkelt och lättbegripligt sätt. Hennes kommentarer är alltid träffsäkra och tankeväckande. Förutom en relativt god grundförståelse för Gregs sytem fick jag många goda tankar om hundträning med mig hem. Jag har insett att jag MÅSTE bli bättre på shejping – jag är alldeles för otålig och hänfaller lätt åt att gnälla över hur svårt det är istället för att träna. Jag tenderar även, att som många andra i min närhet, fastna i teoritiserande, planerande och eftertänksamhet. Fanny poängterade flera gånger under helgen vikten av att faktiskt träna, att inte bekymra sig över att det blir fel ibland, utan att våga prova, testa, se vad som händer istället för att fastna i ändlöst planerande. Något jag verkligen skall införa här hemma.

Så vad har vi tränat på då? Jo – alla tre hundarna här hemma har fått sina nosduttar i handen uppfrächade, vi har påbörjat en mycket utmanande shejpingövning där hunden skall klara att lyfta var och en av de fyra tassarna på kommando samt letat upp tidtagarur, leksak och klickrar som nu ligger framme i köket redo för våra 3-minuters shapingpass.

Nu måste jag åka o jobba, vidare uppdatering kommer!

Jag var lite aktiv inne istället, diskade städade och gjorde lite arbete för rasklubben – mycket papper blir det…

Min fantastiska  nyupptäckta 2,5h runda blev snabbt obrukbar då gården vi måste passera för att komma runt har en schäferhane som gör oss sällskap varenda förb-nnade runda han är ung och nyfiken mer än dum, men följer med i flera km och jag vill inte ha det sällskapet, samt att jag inte vill att han ska följa ner till stora vägen och bli påkörd. Efter att jag gapat på husse minst två gånger och inget händer får jag helt enkelt välja en annan runda. Till saken hör att jag går på ett uppmärkt motionsspår som passerar deras gård – en motionsslinga alltså, så jag är inte o klampar inne på nåns mark…  Irriterande.

I övrigt har momentträningen legat helt nere, men med ljuset kommer motivationen! Så nu är vi på G!

Igår var det spårdag – Cia kom från enköping med Häxa, Iza och Peg, Stig mötte upp med Diesel, Lena med Smita och Jag med Nike. Efter fika och planering blev det skogen i några timmar, spår lades och alla följde med alla hundar runt för att sen kunna komma med kloka tips och idéer. Nike skötte sig faktiskt utmärkt för att inte ha spårat på ett tag. Lite tveksam i upptaget, men jag tog ett par steg och då gick hon på bra hela vägen ut. Tvärnit när hon träffade på spåret, en analys på två-tre meter åt vänster och därefter tvärvändning och bestämt iväg åt höger, som var rätt håll. Jag ansträngde mig för att gå lagom långt bak, hålla lagom hårt i linan och ge riktigt bra beröm vid pinnarna. Stig hade lagt ett spår som för mig var helt okänt och osnitslat – precis det jag behöver. Annars tenderar jag att titta efter snitslar om jag blir osäker istället för att koncentrera mig på hunden. Nike pinnade på bra, plockade vad jag tror var alla apporter och löste kluriga spetsvinklar, passager över snö och andra märkliga svårigheter mycket bra. Tydligen skötte jag mig bra oxå, för när Lena (som hade åkt i förväg för att laga mat till oss) frågade Stig hur det hade gått svarade han att Nike gick jättebra, och när hon frågade hur jag hade skött mig svarade han ”rätt bra, tror jag” och det är inte illa

Alla hundarna spårade bra och vi hade en riktigt kul dag i skogen. När vi efteråt fikade och åt mat och pratade om hur det hade gått, hur vi ska lägga upp träningen och började titta efter tävlingar började motivationen bita i på allvar. Kanske blir det nåra elitspår i vår med Nike i alla fall….

Filmlänk: www.lillabob.se/cookieslalom_0001.wmv

www.lillabob.se/Gusslalom12pinnar.wmv

Efter lite pyssel med mat till fåren och oss själva blev det en kort slalomsejour med Gus där Cia filmade (får se om jag hinner redigera den ikväll..) och sen vallning med Gus, Bob och Peg. Mina får var lite väl svåra för Peg för dagen då de kräver ett stort avstånd från okända hundar samt inte går till Cia. Men de jobbade på bra ändå – det är inte lätt när förutsättningarna är emot en. Bob visade sig från sin bästa sida med ökad fart i flankerna, fina flanker och ett bra tempo och avstånd i både fösning och drivning. Testade lite at ge höger/vänster i fösningen helt utan hjälp från placering/handtecken. Det gick bra ibland, sämre ibland. Gus som inte vallat på ett bra tag var lite okoncentrerad och joggade runt lite planlöst först, men kom sen igång fint och visade både fina flanker och djurkänsla.

Efter vallningen tog vi en långpromenad på de härligt tillfrusna vägarna – guuud vad skönt det var att inte få in tre träskluktande, leriga, blöta sunkhundar utan tre trötta, nöjda och torra luddisar. Well, torr och torr – Gus badade i ett dike, men allt är ju relativt…

Det är verkligen *jättekul* med vallningen just nu – det går lite i vågor – men som alltid inför vintern får jag upp inspirationen för vallningen… När det är dax att lägga fåren på hyllan för året:) Det är inte utan att man blir lite småsugen på en riktigt fin BC för tävlingsbruk  Hade jag haft plats för fler hundar hade jag haft svårt att låta bli valparna jag träffade hos Peter – mamma Mist var en riktig pärla – väldigt lik Bob i sättet – pigg, glad och stabil. Att hon sen hade en fantastisk stil i vallningen gjorde ju inte saken sämre. Jag lyckades aldrig ta nåra bilder på valparna, men lite bilder på de valparna finns på Peters hemsida www.westernranch.se under till Valpar. Det finns några fina valpar kvar om någon skulle vara sugen