Får och vallning

Idag kom snälla Cia och hjälpte mig med lite fårsysslor. Det var dax för avmaskning, delning och flytt av träningsgruppen ner till den nätade vinterhagen. Kvar i vanliga vinterhagen blev årets 4 tacklamm och det tre pälstackorna jag har kvar. Ner till träningshagen gick de ettåriga tackorna. Det blir inga lamm till våren, jag kände att jag behövde en paus, så då får tackorna vila, lammen växa till sig och ettåringarna motionera så de inte bara blir feta:) Bob tog första passet – samla ihop dom och in i fårhuset. Inte plättlätt men det gick bra. Väl inne hjälptes vi i ficklampssken (ingen lampa) åt med avmaskningen och sorteringen. Ut med den flock som skulle ner, då var det häxas tur. Så Cia och hon tog ner tackorna längs vägen till fållan vid torken. Det är kul att gå brevid och titta – man hinner se så mycket mer… Hur hunden väntar in djur som sackar lite, självmant parera i kurvor och öppningar in till gårdar och vägar och sen balanserar upp dem grindhålet.

Efter lite pyssel med mat till fåren och oss själva blev det en kort slalomsejour med Gus där Cia filmade (får se om jag hinner redigera den ikväll..) och sen vallning med Gus, Bob och Peg. Mina får var lite väl svåra för Peg för dagen då de kräver ett stort avstånd från okända hundar samt inte går till Cia. Men de jobbade på bra ändå – det är inte lätt när förutsättningarna är emot en. Bob visade sig från sin bästa sida med ökad fart i flankerna, fina flanker och ett bra tempo och avstånd i både fösning och drivning. Testade lite at ge höger/vänster i fösningen helt utan hjälp från placering/handtecken. Det gick bra ibland, sämre ibland. Gus som inte vallat på ett bra tag var lite okoncentrerad och joggade runt lite planlöst först, men kom sen igång fint och visade både fina flanker och djurkänsla.

Efter vallningen tog vi en långpromenad på de härligt tillfrusna vägarna – guuud vad skönt det var att inte få in tre träskluktande, leriga, blöta sunkhundar utan tre trötta, nöjda och torra luddisar. Well, torr och torr – Gus badade i ett dike, men allt är ju relativt…

Det är verkligen *jättekul* med vallningen just nu – det går lite i vågor – men som alltid inför vintern får jag upp inspirationen för vallningen… När det är dax att lägga fåren på hyllan för året:) Det är inte utan att man blir lite småsugen på en riktigt fin BC för tävlingsbruk  Hade jag haft plats för fler hundar hade jag haft svårt att låta bli valparna jag träffade hos Peter – mamma Mist var en riktig pärla – väldigt lik Bob i sättet – pigg, glad och stabil. Att hon sen hade en fantastisk stil i vallningen gjorde ju inte saken sämre. Jag lyckades aldrig ta nåra bilder på valparna, men lite bilder på de valparna finns på Peters hemsida www.westernranch.se under till Valpar. Det finns några fina valpar kvar om någon skulle vara sugen

Insikt

Igår var en ganska hektisk dag med jobb, fårslakt och annat. Jag skrev bara en kort blogg på morgonen om mina funderingar kring att skicka iväg tackor och lite om vad jag tycker är fördelen med att egen ”matuppfödning”. När jag häckade framför datorn på kvällen hade jag inget att blogga om, hade ju inte gjort nåt med hundarna så det fanns ju inget att skriva om liksom… Tills jag hade lagt mej – då kom jag på det! Bob var fantastisk igår! Utan henne hade jag *aldrig* fått på mina bråkiga bagglamm på släpet. Och nu är det nåt jag bara tar för givet – att hon gör sitt jobb liksom.

Jag fick hjälp av min snälla granne (som för övrigt alltid ställer upp, passar får, kör traktor, och är allmänt behjälplig) att backa in släpet till grindhålet. Det var millimeterpassning som gällde och jag ville inte knäcka lysen på den lånade vagnen i halvmörkret. Då är det guld värt med nån som tittar och vinkar. Efter att vi öppnat vagnen och de små öppna ytorna mellan vagn och släp med grind för att inte få ut dem på vägen skulle vi ”bara lasta”. Jodå. Mina annars timida och medgörliga får betedde sig som en flock vildhästar, de ville minsann *inte* gå upp i släpet. Bob, som inte är någon erfaren lastarhund precis, överraskade stort med att hålla huvudet kallt och ta mycket bra beslut. Själv stog jag inne i vagnen, det var enda sättet att få några får alls att våga hoppa in i bäckmörkret. Bob jobbade själv utanför, jag såg henne knappt och kunde således inte sufflera med kommandon. Först hoppade 5 av 10 in och resten gled vid sidan. Jag bad Bob att lämna dom och trycka in de vi hade. Sen stog jag kvar i kärran och höll koll så de inte gick ut och sa bara ”allihop” vilket är bobs look-back kommando. Hon försvann utom synhåll och kon efter en liten stund med övriga 5 i lugnt och sansat tempo. Hon parkerade dem nedanför lämmen och placerade sig själv i draget där hon la sig ner. Jag lockade på fåren med min vanligga käcka fårton ”kom bä, kom bä, kom bä” Bob visade inga tecken på att komma, utan låg lugnt kvar och iakkttog det hela, trots att jag inte gett nåt kommando. Fåren rörde sig tveksamt mot rampen och började titta in i släpet. Jag är upptagen med att hindra de andra fem från att packa sig i öppningen så övriga inte kommer in. Då ser jag i ögonvrån hur Bob självmant glider ut, snyggt och väl i vinkel ut från fåren och placerar sig 2-3 meter längre åt höger, och stannar där. Efter några sekunder rinner alla fåren i ett lugnt tempo in i släpet och bob står lugnt kvar.

För en riktigt erfaren vallhundsförare kanske detta inte låter speciellt avancerat, men för mig och Bob, som bara lastat ett par gånger, var det riktigt bra. Och det värsta av allt – jag tog bara för givet att Bob sköter sin del av jobbet, utan en massa kommandon och styrning. Bob är inte den ”flashigaste” hunden – hon är inte jättesnabb och hon har inte det bästa förutseendet (mycket beroende på felaktig träning) – MEN hon hetsar heller inte upp sig, hanterar djuren med lugn och får även hispiga får att snabbt komma till ro. Inte en enda gång behövde hon ta till mer än sin placering och pondus för att få bagglammen att gå. Inte ens stora Svantes stampande och huvudviftande behövde hon ta itu med, genom att lugnt stå kvar och titta på honom kom han på bättre tankar och klev in.

Och nu är det heller inte så att Bob är supergenomtränad, eller att baggarna är välvallade, bob har vallat 10 ggr eller så under sommaren/hösten, hälften träning, hälften jobb och baggarna är vallade 5 ggr sen i våras, två ggr är de flyttade och två-tre ggr har jag haft ute Bob/Gus på dem bara för att vänja dem vid hunden, så de är inga knä-kramarfår precis. Ingen av dem är handtam så man får klappa dom, utan de håller sig en meter eller ett par undan.

I kväll blir det lammlever till Bob